Alla är döende_
Om du någon gång varit dödssjuk så har nog din enda önskan varit att få tillbaks livet. Att LEVA är din högsta önskan. Men har man inte varit dödssjuk har man svårt att relatera och har på något sätt en känsla av immortalitet (odödlighet). Väldigt sci-fi, om man tänker efter. Alla är vi döende. Man kan inte ta för givet att man ens lever en kvart till.
Man vet ALDRIG.
Så varför denna ständiga ångest bland folk för att de inte har lika stort hus som grannen, ungarna har inte lika bra betyg som grannhusets, du kör inte en bil av senaste årsmodell som Lasse tre kvarter bort gör... Folk borde inse att de bara har ett liv, ett liv som kan ta slut vilken dag som helst, så varför slösa det på att oja sig för vad man skulle kunna ha, istället för att vara nöjd med det man har? Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men den oturssamme som kanske inte har miljonerna på kontot tänker ju sällan tanken, "vad glad jag skulle bli om jag fick några tusen", utan snarare tanken, "vad glad jag skulle bli om jag var snorrik"! Jag förstår inte. Men så har jag ju i och för sig haft turen att i princip i hela mitt liv ha fått det jag velat ha. Men det har inte varit "jag vill ha en Porsche" utan det har varit "jag skulle vilja ha en bil med fyra hjul, ratt och fungerande motor".
Nu blev detta inlägg till någon sorts hobby-filosofering. Jag skriver det mest för att jag vill att jag själv lär mig. Man kan oftast få allt man vill ha. Men kanske inte i den prisklass man skulle föredra. Så länge man har tak över huvudet, en bil som fungerar och en familj som älskar en, så är man väl safe? Usch va cheesy det blev nu... Pretto-varning. Men men.
Nu ska jag kolla Cribs och fascineras över hur rik man kan bli av att spela en sport som i själva verket är helt onödig. En stor del av världens rikemän är sportstjärnor. Sjukt. Men det får bli ett annat inlägg. Ett inlägg om att sport är underhållning, men på senare tid har det blivit lite snedvridet...
Hej...
Man vet ALDRIG.
Så varför denna ständiga ångest bland folk för att de inte har lika stort hus som grannen, ungarna har inte lika bra betyg som grannhusets, du kör inte en bil av senaste årsmodell som Lasse tre kvarter bort gör... Folk borde inse att de bara har ett liv, ett liv som kan ta slut vilken dag som helst, så varför slösa det på att oja sig för vad man skulle kunna ha, istället för att vara nöjd med det man har? Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men den oturssamme som kanske inte har miljonerna på kontot tänker ju sällan tanken, "vad glad jag skulle bli om jag fick några tusen", utan snarare tanken, "vad glad jag skulle bli om jag var snorrik"! Jag förstår inte. Men så har jag ju i och för sig haft turen att i princip i hela mitt liv ha fått det jag velat ha. Men det har inte varit "jag vill ha en Porsche" utan det har varit "jag skulle vilja ha en bil med fyra hjul, ratt och fungerande motor".
Nu blev detta inlägg till någon sorts hobby-filosofering. Jag skriver det mest för att jag vill att jag själv lär mig. Man kan oftast få allt man vill ha. Men kanske inte i den prisklass man skulle föredra. Så länge man har tak över huvudet, en bil som fungerar och en familj som älskar en, så är man väl safe? Usch va cheesy det blev nu... Pretto-varning. Men men.
Nu ska jag kolla Cribs och fascineras över hur rik man kan bli av att spela en sport som i själva verket är helt onödig. En stor del av världens rikemän är sportstjärnor. Sjukt. Men det får bli ett annat inlägg. Ett inlägg om att sport är underhållning, men på senare tid har det blivit lite snedvridet...
Hej...
Kommentarer
Trackback
